Annons
Annons

Den långa vägen är aldrig värd det


Vi skulle på försenad femårskontroll av femåring (nej, trettonåring).

Jag och femåringen och Gosse. Tidigt. Logistik med bebis. Ammar jag nu eller ammar jag sen?

Vi körde femtonåringen till skolan (släppte av i farten), Joachim och hans väskor till jobbet (ska på hovrättsförhandling i Stockholm (i jobbet, han har inte blivit en tjyv eller så)). Sedan körde vi mot sjukhuset och deras asylmottagning eftersom vår BHV-mottagning är lite överbelastad.

Annons

Och visst kan jag hitta till hus 8, självklart kan jag det. Det ligger precis vid barnakuten, sa de. Jamen då så, nära förlossningen, lita på att jag fethajar vart vi ska gå.

Gult kryss visar var jag ställde bilen.

”Nej, jag orkar inte ta ur vagnen, jag tar honom i famnen”, sa jag till femåringen och lyfte ut Gosse ur bilen. Efter betalning i parkeringsautomat och ihjälhalkning tillbaka till bilen så började vi vår korta promenad till Hus 8.

Som alltså slutar vid det gröna krysset. När jag kommer runt hörnet på Hus 8 och ser bilen, en centimeter bort. Då gäller det att tänka positivt. Inombords rasar hatet. Hatet inför sakernas tillstånd. Sakernas tillstånd att jag har gått en mil för att komma tillbaka där jag började.

Men livet med barn är ju exakt som illustrationen: Man går i en idiots cirkel runt ett bygge och när solen går ner har man inte kommit fram, men man har i alla fall nära till bilen. 

Älskade barn, om fem år ska jag vandra i tusen mil med dig i handen, ända tills vi kommer fram till dörren.

Dela
Tweeta
Maila
Kommentera

Annons

 


Laddar