Annons
Annons

Dumletårtan


För ett par veckor sedan var vi bjudna på släktkalas. Ett av de äldre barnen var lite hängig och stannade hemma.

”Ring direkt om du vill att jag kommer hem”

Under kalaset ringde jag henne och kollade så att hon hade det bra och inte kände sig övergiven. Allt var bra.

Annons

Efter ett par timmar var det dags för kaffe och efterrätt.

Efterrätten var dumletårta.

Jag visste inte ens att något sådant var uppfunnet.

Dumle och tårta i samma ord, Dumle och tårta i samma rätt.

Och kaffe. Jag var så kaffesugen att jag hade kunnat suga på sump.

Men precis när tårtan bärs fram (i mitt minne på en lila kudde av sammet) får jag ett sms. Kan jag komma hem?

Och här blir jag alltså tvungen att välja, Dumletårta eller mitt barn?

När jag senare försöker berätta för Elin och Jasmina om mitt svåra dilemma så händer följande:

De hånar mig.

Givetvis gör de det.

Som om de inte hellre skulle lämna sina barn i ett DIKE än att åka ifrån någon slags efterrätt.

En stund senare får jag den här bilden.

Aldrig att de kan förstå mig, aldrig att de kan ge mig rätt.

Alltid förminskad i min svåra situation.

Dela
Tweeta
Maila
4 kommentarer

Annons

 


Laddar