Annons
Annons

Fortsättning på Mr Cool


På semester med fem barn omkring mig och Joachim som ”skriver på ett anbud som måste in.” För att göra det ännu lite svårare för mig själv utlyste jag ”SKÄRMFRITT” och stängde med ett knäppande tryck av allt som lyste och ställde sedan en låda låneduplo på golvet.

Annons

Jag svär att det bara är en tidsfråga innan barnen börjar leta efter sladduttaget på klossar.

Men, med förutsättningarna ovan ska jag nu svara på kommentarer från mejl och blogg och instagram.

Trots att jag är helt säker när jag skickar en text så händer det alltid något i samband med publicering. Det är naturligt och vettigt, att man ifrågasätter sig själv en sista gång, även efter fait accompli.

Men den här gången, märkligt nog eftersom så många tycker att jag har fel, så har jag inte vacklat en sekund.

Jag kan inte minnas att jag någonsin varit så övertygad om att jag har rätt.

Konsten har alltid äcklat, alltid. Ska den sluta äckla, provocera och röra upp känslor för att vi har sociala medier? För att någon blir ledsen?

Hur kan vi vara så säkra på att ingen överlevare försvarar texten? Jag är helt övertygad om att det finns utsatta människor bland de som försvarar fri konst, men förstår ni hur svårt det måste vara för dem att vädra sin åsikt när man tvingas välja sida, antingen är du god (mot barnknull) eller så är du ond (för barnknull)

Många, många, mejl innehåller frågor av typen ”Skulle du vilja att dina barn hörde Mr Cools låt?”

Nej, det är nog inte så lämpligt. Men all kultur är inte för barn. Och om vi ska gå in på vad jag vill att mina barn lyssnar på: hellre en spelning av Mr Cools låt än det faktum att deras hjärnor programmerats av diverse skräpkultur från kommersiell barn-teve om hur tjejer och killar ska vara. Dessa lärdomar är tveklöst mer långsiktigt skadliga än att de råkar höra barnförbjudet, vad det än må handla om.

Och dessutom, för att stänga ner just den här delen av debatten: det är inte min rädsla för vad mina barn ska råka höra som ska styra utbudet.

I nästan samtliga mejl jag har fått står det så här ”Jag tycker absolut att man får skämta grovt, men det där är INTE roligt!”

Detta är inte en fråga om tycke och smak. Det är helt ovidkommande vad olika individer finner skojigt.

Jag har sett på Instagram att flera är besvikna på mig. ”Du som brukar vara så klok, nu sjönk du.”

Jag är fortfarande klok, ingenting har hänt.

”Var går gränsen för dig, undrar jag? När det kommer tillräckligt nära dig och dina egna erfarenheter?”

Här har vi alltså att göra med en person som verkar tro att jag inte hört skämt om hemska saker jag har varit med om.

Och slutligen, alla ni som har drivit den här frågan så hårt: hur många barn tror ni att ni har hjälpt?

Jag har tagit barnens parti i mina texter sedan 2006. Och att jag nu försvarar fri konst ÄR att stå upp för barnen. Barnens rätt att växa upp i ett klimat med fri konst.

Så om vi ska slå fast vem som är mer god och står upp för barnens framtid, så är det jag.

P.S. Jag hoppas verkligen att ni lämnade Nour El Refais underbara turné ”En komisk depression” i protest när hon skojar om att hon var så het på Barnkanalen att hon hade kunnat få vilket barn som helst.

För att inte tala om den vidrige Farbror Bosse, Johan Ulvessons karaktär, som letar barn att förgripa sig på.

Jag backar aldrig.

Konsten ska vara fri.

Dela
Tweeta
Maila
13 kommentarer

Annons

 


Laddar