Annons
Annons

Känslor av stor inbillad skräck (SOM KAN HÄNDA FÖR ALL DEL)


Här sitter jag och tänker. På katastroftankarna.

Vi dränerar. Det där dyra och roliga nöjet som folk med källarvåning ägnar sig åt. Mmm dränering. Grävning. Djupa diken intill huset. Stora högar med jord. Hej då häcken och växterna.

Annons

Vi har sagt alla dräneringsfloskler, det hör till.

”Det blir fint när det är klart”

”Det är ett nödvändigt ont”

”Skönt att ha det gjort innan våren”

Och så vidare.

*

Det blev en nära tre meter djup avgrund framför ytterdörren.

Det var inte gott för mig.

Joachim satte upp en stopp-lapp på dörren och två stolar.

”Men tänk om någon går i sömnen?” sa jag.

”Ingen går i sömnen”

”Men OM”

”Och då ska de först gå ut från sina rum, sedan ut i hallen, ta sig förbi stolarna och låsa upp dörren?”

”Ja, och det är ju bara osannolikt tills det händer. Så säger man ju alltid efteråt: ”jag kunde aldrig tro att..” Sedan händer det och då spelar det ingen roll att man inte hade väntat sig det”

Så jag la på två extra stolar. Och det spelar ju verkligen ingen roll. Den enda skillnaden är möjligen att det låter ännu mer när barnet ramlar ner i helvetesgapet tillsammans med fyra stolar istället för två.

När vi var på Gran Canaria i februari 2012 så var jag hysteriskt rädd att barnen skulle ramla ner från femte våningen. Jag trodde att de skulle gå upp mitt i natten och öppna dörren och komma ut i den där gången. Så varje kväll barrikaderade jag dörren med de fyra trästolar som stod i köket. På småtimmarna vaknade jag med ett filmiskt ryck till sittande, sedan sprang jag in i barnens rum och räknade fötter under täcket.

Att skaffa ett rum på bottenplan var uteslutet. För då har de nära till poolen.

Livet med barn är att sträva mot ett avslappnat tillstånd som aldrig uppstår.

Alltid på helspänn. Spänd.

Nu är hålet igenfyllt. Stolarna är borta. Axlarna ner, för den här gången.

En stunds respit tills nästa skräck.

Dela
Tweeta
Maila
11 kommentarer

Annons

 


Laddar