Annons
Annons

Mina barn i en musikvideo


Det var så här.

Att vi hade haft det jobbigt.

Vi var ledsna.

Och så fick jag ett sms från Rasmus Arvidsson i Avantgardet.

”Hur gamla är dina döttrar?”

Ja du, de blir fjorton och sexton. Liksom hur så?

”Vill de vara med i vår nya musikvideo?”

Annons

FLÄMTET SOM UPPSTÅR.

Ett par timmar senare (man måste inte älska bohemmusiker i tighta svarta jeans på halva stjärten och NOLL framförhållning, men man gör det likt förbannat) ses vi nere vid Kattrumpan.

Solen är på väg ner bakom alla husen, vinden är ljum och det är helt kärleksfullt i alla väderstreck. Vi tittar på varandra under lugg (detta var alltså på den tiden då jag KUNDE titta under lugg), det var lite blygt medan folköl och chips dukades fram intill den murade väggen.

Alla minnen av kalla kvällar och nätter med jeans som är rena när kvällen är ny och utplånade när morgonen gryr. I bästa fall.

Skulle jag gå hem eller skulle jag stanna kvar? Ska jag stå här och vara mamman? 

Jag stannade. Jag blev kvar och såg mina döttrar uppleva sitt livs första folkölsfylla. På låtsas. Den bästa sorten. Helt hälsosam. Tänk att knäcka burk efter burk utan att ta ens en smutt.
Tänk att äta på Max med mamma innan fyllan och åka hem vid 21 tillsammans med mamma, efter fyllan. Vara nykter efter fyllan.

Den vackraste kvällen i mitt liv var detta, eftersom den började i moll, övergick i dur och slutade ut i natten.

Vackrast var den eftersom jag behövde den som allra mest.

Ingen har någonsin tagit en bättre bild av en regissör än den som jag har tagit här. Slut på märklig meningsbyggnad.

Rockhjältar i sina tighta jeans och sneakers och hatt. Ömheten jag känner.

 

In i dimman. Hem i baksätet med mamma vid ratten. Så kan vi väl göra alla dagarna, hela livet.

Tack Rasmus. Tack som jävla helvetes alltså.

Dela
Tweeta
Maila
2 kommentarer

Annons

 


Laddar