Annons
Annons

På ängen kvällen före


På kvällen före midsommar plockar vi blommor.
Jag är inte särskilt intresserad av själva plockandet, mamma shamar mig ängen runt, diket igenom, att jag plockar blommor fult. Och det gör jag. Rafs rafs och mer rötter och jord och hö (?) än blommor.
Jag är heller inte särskilt intresserad av att binda kransar. Jag hatar att binda kransar. Det blir bara ett dött gräs-hänge med vissna blommor på. Runda blir de heller aldrig, det blir åttakantiga missfoster och änglarna gråter för att jag tog naturens skönhet och gjorde den ful.
Innerst inne hatar jag människor (kvinnor) som kan binda kransar trots att de inte gått en utbildning. Varför kan man något utan utbildning? Jag känner ingen som kan göra hjärtoperationer med mindre än att de har gått läkarlinjen. Så varför kan vissa kvinnor instinktivt binda frodiga perfekt runda kransar? Och visst, jämförelsen haltar, det är svårare att binda kransar än att utföra en hjärttransplantation. Fast å andra sidan, när jag är färdig med min krans brukar den ser ut som öppen kirurgi.

Annons

Så jag ogillar plocket och jag ogillar kransen. Men jag älskar följa med. Att gå runt i det gröna. Att se solen gå ner bakom trädkulissen. Att se mamma arbeta med sina kvinnosysslor. Fråga om jag ska hjälpa till och hoppas på det sedvanliga nejet.

”Gå inte på det odlade”, sa mamma.

Som att bli tillsagd att kliva ner i havet men inte nudda syret i vattenmolekylerna.

Hu, vilken ful bit mark.

Min outfit: hängselbyxor från en av döttrarna, lånad sticketröja från mamma och gummistövlar från pappa. (Varför väger förresten mansgummistövlar alltid trettio kilo?)

Jag vet i alla fall vilket som är upp och ner på en bukett, HA! Vad sa ni nu då?

Sofia och alla klintisar på juniängen.

Dela
Tweeta
Maila
3 kommentarer

Annons

 


Laddar